Avtalsrörelsen 2013 ledde till en nedväxling av löneökningstakten i Sverige. I dag behövs ingen ytterligare nedväxling, men det finns heller inga starka skäl till att växla upp. Därför ställer vi samma lönekrav i avtalsrörelsen 2016 som vi gjorde för tre år sedan.

Facken inom industrin agerar utifrån ett långsiktigt perspektiv i syfte att säkerställa en stabil lönebildning i Sverige. Det innebär att vi beaktar de konsekvenser som lönebildningen får på inflation, sysselsättning och konkurrenskraft. Detta är vi förhoppningsvis överens med industrins arbetsgivare om. Utgångspunkten för förhandlingarna inom industrin är industrins villkor och förhållanden, men hänsyn måste också tas till den svenska ekonomin i dess helhet.

Sverige är ett av världens mest konkurrenskraftiga länder. Det gör att arbetskraftskostnaderna också är bland de högsta. Det hänger ihop. Att länder i Asien och Östeuropa växer snabbare än Sverige och övriga västeuropeiska länder kan öka trycket på omställning och förnyelse. Men det skapar också nya växande marknader.

Arbetsgivarna hänvisar till situationen i Finland. Faktum är att arbetskraftskostnaderna i Sverige sjunkit med över fem procent i relation till de finska under innevarande avtalsperiod. Detta till följd av att Riksbanken i dag fokuserar på inflationsmålet och att den svenska växelkursen därmed sjunkit gentemot euron.

Industrins arbetsgivare har tidigare använt den låga inflationen som ett argument för en lägre löneökningstakt. Nu hörs inte dom argumenten. Vi hoppas att det innebär att arbetsgivarna åter anser att inflationsmålet är en viktig utgångspunkt för löneförhandlingarna. Det ger stabilare förutsättningar inför denna och kommande avtalsrörelser.

För tre år sedan var vi överens om att löneökningstakten behövde växlas ner. Det främsta skälet var, för vår del, att produktion och produktivitet under perioden efter finanskrisen utvecklades betydligt svagare än innan finanskrisen. Det har lett till att löneökningstakten i Sverige i dag är en procentenhet lägre än innan finanskrisen.

I vissa avseenden är situationen bättre i dag än 2013. Då var det svenska kostnadsläget högre och vi hade lågkonjunktur.  Under 2015 har industriproduktionen ökat och lönsamheten har stigit. Konjunkturläget i viktiga konkurrentländer och i Sverige har förbättrats. De flesta bedömare tror på en fortsatt långsam återhämtning även under 2016.

Tillväxten i form av BNP/capita samt produktivitetsutvecklingen i industrin och i hela näringslivet är dock fortfarande på en betydligt lägre nivå än under perioden före finanskrisen. Det talar emot att växla upp. En orsak till den låga produktivitetsutvecklingen är den svaga investeringsutvecklingen, vilket i sin tur delvis beror på företagens mycket höga avkastningskrav. Avkastningskrav som inte visat någon tendens till nedväxling.

Inför avtal 2016 finns förslag om höjningar av nuvarande löneökningstakt. Det finns också förslag om nedväxlingar. Facken inom industrin avvisar bägge dessa vägar. De lönekrav vi ställt kan ge fortsatta reallöneökningar och bidra till en ökad sysselsättning.  Lönekravet är också väl förenligt med inflationsmålet och en stärkt internationell konkurrenskraft.

Per-Olof Sjöö, förbundsordförande GS
Anders Ferbe, förbundsordförande IF Metall
Hans-Olof Nilsson, förbundsordförande Livs
Ulf Bengtsson, förbundsordförande Sveriges Ingenjörer
Martin Linder, förbundsordförande Unionen