Det är med stor oro vi följer utvecklingen i förhandlingarna om det föreslagna EU-direktivet om minimilöner. Trots omfattande protester från svensk arbetarrörelse lade EU-kommissionen år 2020 fram ett lagförslag som strider mot EUs grundlag och som är ett knytnävsslag rakt i magen på den svenska kollektivavtalsmodellen.

Att Europas löntagare behöver bättre arbetsvillkor, stigande löneandelar och minskade klyftor är vi eniga om. Men att ge upp den fackliga kampen och tro att europeisk lagstiftning ska kunna uppnå de fackliga målen är helt fel väg att gå. För svenska arbetare är läget särskilt allvarligt eftersom en europeisk lönelag hotar ett fundament i den svenska modellen, vårt sätt att förhandla om löner och villkor i kollektivavtal.

Ett EU-direktiv kommer att underminera de svenska parternas förutsättningar att förhandla och teckna avtal och därigenom Livsmedelsarbetarförbundets, och andra fackliga organisationers, möjligheter att stå upp för löntagarnas intressen. Förslaget lagstadgade minimilöner ställer arbetare mot arbetare genom att när det gör anspråk på att förbättra villkoren för vissa länders löntagare, samtidigt innebär en försämring av svenska löntagares arbetsvillkor. Det är inte solidaritet.

I Europaparlamentet och ministerrådet förhandlas det nu om regler kring lön. Lönefrågor ska inte hanteras i EU-institutionerna i Bryssel eller i Sveriges riksdag, utan även fortsättningsvis av parterna på svensk arbetsmarknad.

Livsmedelsarbetareförbundets kongress kräver:

att EUs lagstiftare respekterar EUs grundlag och inte tar sig orättmätiga befogenheter på lönebildningens område

att om det ändå blir en europeisk lönelag måste självreglerande, välfungerande kollektivavtalsmodeller helt kunna undantas från lagstiftningen