Reallöneökningar är viktiga för att öka efterfrågan i ekonomin. Vårt lönekrav på 3 procent från den 1 april gäller när parterna nu återupptar avtalsförhandlingarna, skriver Facken inom industrin i en debattartikel.

Artikeln publicerades på SvD Debatt den 15 september 2020.

Den 1 oktober återupptar parterna inom industrin de sedan i mars ajournerade avtalsförhandlingarna. Vår bestämda uppfattning är att det är viktigare än någonsin att hålla i industrinormeringen.

Olika branscher har drabbats olika hårt av pandemin, men alla yrkesgrupper har bidragit i denna svåra samhällskris. Vi vill inte ha en ordning där vissa grupper lämnas efter lönemässigt.

En långsiktigt hållbar lönebildning, som normeringen garanterar, är även en förutsättning för svensk konkurrenskraft och därmed för att vi ska ha råd med vår välfärd.

Facken inom industrin är alltså beredda att även denna gång sluta de första löneavtalen och sätta det så kallade märket för löneökningarna på hela den svenska arbetsmarknaden. Det är en ordning som alla vinner på. Vi förväntar oss att även andra, medparter och motparter, tar denna breda hänsyn och sitt ansvar för såväl de egna medlemmarna som helheten.

Förhandlingarna ska utgå från industrins villkor och förhållanden, men hänsyn måste också tas till den svenska ekonomin i dess helhet. Det ställer stora krav på parterna. Avtalsrörelsen sker mot bakgrund av pandemin och den djupa nedgången i ekonomin, både i omvärlden och i Sverige.

Det snabba och kraftiga fallet i svensk ekonomi nådde sin botten under andra kvartalet. Pandemin kommer att fortsätta att påverka ekonomin, men läget ser idag betydligt ljusare ut än för bara några månader sedan.

Facken inom industrins bedömning är att utvecklingen nu är på god väg mot mer normala förhållanden. Det gäller även för svensk industri. Osäkerheten, som i mars var monumental, har nu minskat betydligt. Naturligtvis görs olika bedömningar om hur snabb återhämtningen kommer att bli. Som alltid ser det lite olika ut i olika branscher. Vissa branscher har vinden i ryggen medan andra har det tuffare.

Det gör det ännu viktigare att hålla i lönenormeringen, så att alla löntagare kan få en reallöneökning.

En lönebildning med starkt fokus på konjunkturläget vid avtalstillfället är riskabel. Låga ökningar i lågkonjunktur följs av kompensationskrav och lönerekyler när konjunkturen är bättre. Lönebildningen blir ryckig. Det är varken bra för företagen, för de anställda eller för samhällsekonomin. Därmed är det inte heller bra för välfärden.

Facken inom industrin anser att lönerna bör utvecklas utifrån de förutsättningar som ges av ekonomins långsiktiga utveckling. Industrinormen ger stabilitet och förutsägbarhet och minskar riskerna för felsteg. Det är tack vare denna normering som svenska löntagare har haft en god löneutveckling. Vi triggar inte kraven när ekonomin går bra men kräver utdelning även i lågkonjunktur.

Både för låga och för höga löneökningar riskerar att öka arbetslösheten. Löneökningar höjer de anställdas inkomster och ökar efterfrågan. Samtidigt ökar företagens kostnader. Det talar för balanserade avtal.

För höga löneökningar riskerar även att leda till hög inflation, som hotar Riksbankens inflationsmål och kan leda till åtstramningar och negativa effekter på sysselsättningen. Men den risken är liten idag. Vårt mål är att nå en löneökningstakt som främjar en så bra återhämtning i svensk ekonomi och industri som möjligt – och som försvarar jobben.

Vår utgångspunkt är att reallöneökningar är viktiga för att öka efterfrågan i ekonomin. Mot denna bakgrund är vårt besked att vårt lönekrav på 3 procent från 1 april alltjämt gäller och är en rimlig utgångspunkt. Vi håller fast vid våra tidigare krav.

Självklart har de som jobbar i vården och äldreomsorgen gjort ovärderliga insatser och haft det oerhört tufft under våren. Men det finns andra grupper som också gjort mycket för att samhället ska fungera i krisen. Att allt fler grupper, av olika skäl, kräver att just de ska ha mer hotar reallönerna för alla.

Vi har tidigare uttryckt att vi tycker att tillämpningen av ”märket” ibland blivit för strikt. Modellen utesluter inte att det kan finnas skäl för någon grupp att vid något tillfälle få högre löneökningar. Sådana avsteg bör i så fall vara allmänt accepterade av alla parter på arbetsmarknaden.

Däremot skulle en utveckling där allt fler grupper lyckas höja sina löner mer än industrimärket hota hela modellen. Då riskerar den lönekarusell, som snurrade okontrollerat innan industrinormeringen kom på plats, att åter att rulla i gång och då blir vi alla förlorare genom sänkta reallöner.

Facken inom industrin agerar utifrån ett långsiktigt perspektiv för att säkerställa en stabil lönebildning i Sverige. Det är viktigt för återhämtningen av den svenska ekonomin.

Den internationellt konkurrensutsatta sektorns lönenormerande roll har gett löntagarna på hela den svenska arbetsmarknaden riktiga löneökningar och mer pengar i plånboken under en lång rad av år. Det vore ett stort misstag att överge den lönebildningsmodell som vi faktiskt vet fungerar.

Eva Guovelin

förbundsordförande Livs

Marie Nilsson

förbundsordförande IF Metall

Martin Linder

förbundsordförande Unionen

Ulrika Lindstrand

förbundsordförande Sveriges Ingenjörer

Per-Olof Sjöö

förbundsordförande GS