Kongresskamrater!

Jag vill på förbundsstyrelsens vägnar hälsa er kongressombud, förbundsmötets ledamöter, revisorer, svenska och utländska gäster och all personal välkomna till Livsmedelsarbetareförbundets 20e ordinarie kongress.
Jag är säker på att det här blir en minnesvärd vecka där vi debatterar med högt i tak, där vi pekar ut färdriktningen för framtiden och där vi också enas och sluter upp bakom de beslut vi gemensamt fattar.
För fyra år sedan samlades vi till kongress i Umeå. En del av er var med som ombud redan då men för hela 86 % är det här den första kongressen. Det pirrar säkert lite i magen och för dig som är på kongress för första gången kan allt tyckas väldigt formellt och pampigt.
Men tänk då på att kongresspresidiet som snart ska väljas gör allt i sin makt för att just ditt förslag ska behandlas på bästa sätt. Och om du känner hjärtat fladdra lite grand när du ska inta talarstolen för första gången så tänk på att du befinner dig bland vänner. Vänner som vill lyssna på dig och få reda på vad just du tycker och tänker.
Förutom er ombud består alltså kongressen av ledamöterna i förbundsmötet, förbundsstyrelsen, lokala och centrala ombudsmän och våra revisorer.
Men vår kongress tilldrar sig också intresse från omvärlden.
Bland våra gäster finner vi generalsekreterare Ron Oswald från IUL. Ron kommer att tala till kongressen senare. Välkommen Ron.
Från IUL kommer också Barbro Budin från huvudkontoret i Genève, regionalsekreteraren för Asien Hidayat Greenfield och regionalsekreteraren för Afrika Adwoa Sakyi. Hjärtligt välkomna ni också.
Vad vore en kongress utan våra nordiska vänner? Det känns glädjande att kunna hälsa välkomen till Ole Wehlast och Tage Arentoft från danska Födevareförbundet NNF, Georg Hansen från Färöarnas Arbeidarfelag, Hanne Holgard från 3 F i Danmark, Jan-Egil Pedersen från våra norska vänner i NNN, Veli-Matti Kuntonen, Henri Lindholm, Eija Ojanen och Marjo Luostarinen från vårt finska systerförbund SEL.

Våra svenska gäster består av Veli-Pekka Säikkälä från IF Metall, Per-Olof Sjöö från GS, Therese Guovelin från HRF, Per Holmström Kommunal, Peter Hellberg och Ove Renkse från Unionen, Mikael Nilsson från LO, Ylva Thörn och Anders Bergerus från Socialdemokraterna, Henric Ask från LO-TCO Rättsskydd, Sune Rosdahl och Anders Olsson från Folksam och Sune Johnson från vår revisionsfirma ÖhrlingsPricewaterhouseCoopers. Hjärtligt välkomna ni också.
Senare under veckan kommer vi också få förmånen att lyssna på tal av LOs ordförande Karl-Petter Thorwaldsson och Sveriges näste statsminister Stefan Löfven från Socialdemokraterna.
Sist men inte minst vill jag också, utan att räkna upp er, hälsa ett speciellt välkomna till våra pensionerade lokal- och centralombudsmän.
Ja, kongressdeltagare, vi har en spännande och arbetsam vecka framför oss. Vi ska behandla 161 motioner, vi ska behandla fyra rapporter, vi ska behandla förslaget till nya stadgar och naturligtvis programförslaget ”Mat, makt och människor”. Sedan ska vi också välja förbundsledning, förbundsstyrelse, ledamöter i förbundsmötet samt revisorer och valberedning. Och naturligtvis ska vi också se till att kongressfesten blir skoj!

Det kommer att bli en arbetsam vecka men å andra sidan så vet jag också att det inte finns mycket som slår känslan av samhörighet eller det välbefinnande som infinner sig när vi gemensamt stakat ut nya mål för vårt fackliga arbete.
Med de här orden förklarar jag också Livsmedelsarbetareförbundets 20e ordinarie kongress öppnad!

PARENTATION
Under kongressperioden har många fackföreningskamrater lämnat oss i sorg och saknad. En del efter ett långt yrkesliv men en del alltför tidigt med mycket kvar att göra och strida för.
Vi har envar kamrater vi minns och som vi tänker på i en sådan här stund. Alla med sin historia och alla lika saknade kamrater. Låt mig här nämna några som i sina förtroendeuppdrag betytt mycket för många av oss.
Olof Oskarsson blev lokalombudsman i Värmland redan den 1 maj 1964. Olof pensionerades långt före många av oss ens blev engagerade i Livs. Olof gick bort på sin hundrade födelsedag den 12 februari 2011.
Betty Krook gick bort, blott 54 år gammal, den 10 oktober 2009. Betty valdes in i förbundsstyrelsen under kongressen 1991 och anställdes som ombudsman i Göteborgsavdelningen den 1 oktober 1995.
Alf Öhman avled 79 år gammal den 8 september 2009. Alf blev lokalombudsman i avdelning 57 i Luleå den 1 juli 1976.
Sonny Lindholm hade precis fyllt 79 år när han gick bort den 13 november 2009. Sonny blev 1948 medlem i förbundet och anställdes som lokalombudsman redan den 1 juli 1962 i avdelning 58 Ljungsbro. Han avslutade sin karriär i avdelning 2 Helsingborg.
Alvar Blom avled den 26 augusti 2010 87 år gammal. Alvar blev lokalombudsman den 1 oktober 1966 innan han 1973 plockades till förbundet för att förhandla och ansvara för bageriavtalet. Alvar blev sedermera förbundssekreterare och andre ordförande.
Evert Kajhammar gick hastigt bort den 15 juli 2011. Evert började som lokalombudsman i augusti 1975 och kom senare till förbundskontoret, först som förhandlare och sedan som förbundssekreterare fram till sin pension 2001. Evert blev 69 år.
Sist vill jag också nämna Ingmar Kjaer. Ingmar gick hastigt bort den 7 maj 2012, endast 55 år gammal. Trots sin unga ålder hade han mer än 30 års arbete inom Livs bakom sig. Ingmar hade hunnit med att vara klubbordförande på Marabou, han hade varit koncernfackets ordförande och han var också´ordförande för avd 4 i Stockholm. Sedan 2005 var Ingmar ledamot i förbundsstyrelsen.
Kongressledamöter, normalt brukar vi hålla en stunds tystnad för att hedra bortgångna kamrater. Men jag har alltid tyckt att det egentligen är en konstig sedvänja. Ingen av de jag räknat upp var ju speciellt tystlåtna av sig. De var alla hårt arbetande fackföreningsföreträdare som inte tvekade att göra sin röst hörd eller kliva fram när det blåste snålt. Jag föreslår därför att vi istället hedrar dem med en sista lång applåd för allt det de gjort för oss andra!

Kamrater, för fyra år sedan behandlade kongressen förbundsstyrelsens förslag till förändrad organisation. Det beslutet bottnade i ett kongressbeslut från 2005 där vi tillsatte en utredning efter att ett antal avdelningar motionerat om att vi borde se över både arbetsformer och struktur.
Förbundsstyrelsen beslöt dock att inte genomföra uppdraget som en vanlig traditionell utredning där ett antal personer fick tänka till och komma med förslag. Nej, arbetsmetoden blev i stället att involvera så många medlemmar och förtroendevalda som möjligt i en öppen process som så småningom skulle vägleda förbundsstyrelsen när man skulle formulera ett förslag.
En visserligen mera jobbig metod, men också en metod som ledde fram till ett väldigt radikalt förslag till ny organisation. Ett förslag som förmodligen inte hade sett dagens ljus i en traditionell utredning.
Fokus för de breda diskussioner som fördes på alla nivåer i förbundet var att skapa en organisation med så mycket medlemsnytta som möjligt. Mer verksamhet, mer demokrati och mer för pengarna.
Under veckan ska vi behandla en rapport om den nya organisationen. Men låt mig redan så här i inledningen säga att i mina ögon är den nya organisationen redan en succé. Den är inte helt perfekt i alla delar vilket naturligtvis syns i en del av de motioner som inkommit till den kongressen. Men den har på avgörande punkter levererat det vi ville ha ut.
Vi har fått mera demokrati. Det visar inte minst er närvaro här. Nu har ju till exempel varje klubb rätt till ombud här på kongressen. Ja, till och med de som arbetar på arbetsplatser som är för små för att ha egen klubb har ju haft möjlighet att utse sina kongressombud. Vi har också fått flera motioner till kongressen än vad vi haft tidigare. Det om något visar också på ett förbund där medlemmarna känner att det spelar roll vad de tycker och tänker.

I undersökningar som LO har gjort ser vi också spåren av ett livaktigt och starkt förbund. Var fjärde livsmedelsarbetare har i dag ett fackligt uppdrag. 25 procent av medlemskåren har alltså ett uppdrag. Mer än hälften av medlemmarna har varit på fackliga möten i Livs. Det här är siffror och fakta som gör oss helt unika i LO-familjen och förmodligen hela fackföreningssverige.
Medlemskapet ger också det bästa materiella försäkringsskyddet som finns. Även här ser vi att vi är unika. Förutom det så kallade LO-paketet med kollektiv hemförsäkring, barngruppliv, fritidsförsäkring och en kompletterande gruppliv har vi dessutom den bästa inkomstförsäkringen vid arbetslöshet. Inget annat förbund har de generösa villkor som vi har.
När det gäller verksamheten kan jag också konstatera att vi kunnat behålla antalet anställda ombudsmän. Vi har också lyckats behålla nivån både på utbildningar och annan lokal verksamhet. Det är faktiskt till och med så att vi med tanke på ett minskat medlemsantal utbildar flera idag än i den gamla organisationen.
Och sist men inte minst kan jag också konstatera att den nya organisationen också levererar en bra ekonomi. För första gången på många år har vi balans i intäkter och kostnader.

Faktum är att vi bara de senaste två åren gjort ett överskott på nästan 30 miljoner. Pengar som nu förstärker vår strejkkassa och också ger oss möjlighet att satsa framåt.
Men det finns också områden som vi måste bli bättre på i organisationen. Det jag framför allt tänker på är organisationsgraden. Den är i dag alldeles för låg på många arbetsplatser. När den borgerliga regeringen införde den så kallade arbetslöshetsavgiften vet vi alla vad som hände. I stort sett alla LO-förbund fick höjda avgifter för a-kassan, i vårt fall med hela 30 procent eftersom systemet med arbetslöshetsavgift bygger på att den egna yrkesgruppen själva ska bära sin arbetslöshet.
Följden blev ju naturligtvis att många antingen tyckte att medlemskapet blev för dyrt och valde att kliva av. 500 000 människor lämnade a-kassan och självfallet påverkade detta också anslutningsgraden till fackföreningarna.
Många människor tror ju tyvärr att kollektivavtal och lagar är något som bara finns. De inser inte att kollektivavtal, lönehöjningar och bättre arbetsmiljö är något vi måste kämpa oss till, varje dag. Det är inget som arbetsgivarna bjuder på.
Och här har vi en resa att göra gemensamt. Vi måste bli mycket bättre på att tala om detta på arbetsplatserna och med de som vi vill ha som medlemmar. Vi måste vara tydliga när vi förklarar för människor vad som händer om vi skulle tappa förmågan att upprätthålla kollektivavtalen. Och vi måste bli tydligare på att berätta om att den enskildes enda garanti för drägliga villkor på arbetet ligger i kollektivets samlade styrka.
Den här frågan är livsviktig för svensk fackföreningsrörelse och därför kommer vi också att ägna den stor uppmärksamhet under den här kongressen. Vi vet att det finns ca 38 000 livsmedelsarbetare i det här landet. Låt oss därför lova varandra att vid nästa kongress 2017 ha fått med dem allihop som medlemmar!

Kamrater!
För fyra år sedan upptogs en stor del av mitt inledningstal av regeringen Reinfeldts massaker på de svenska trygghetssystemen. Jag uttryckte då stort hopp om att regeringen skulle falla i det kommande valet. Tyvärr blev det inte så.
Vi har fortfarande en regering som vann valet på att prata om att man ville minska utanförskapet men som nu ser till att de som blivit sjuka i jobbet får bära bördorna genom kraftigt försämrade villkor enbart för att de rika ska få sänkt skatt!

Vi har utbildningsminister Björklund som står för en skolpolitik där ungarna ska sållas och delas in i dugliga och odugliga i tidig ålder. En skola där man med militärisk disciplin ska peka med hela handen och säga till föräldrarna; dina barn duger inte till något annat än låglönejobb, dina barn ska lära sig veta hut och hålla käft!
Vi har idag en regering som slutat prata om arbetslinjen och istället släppt iväg arbetslösheten och i synnerhet ungdomsarbetslösheten, som idag uppgår till 24 procent och därmed befinner vi oss bland de sämsta länderna i Europa.
Vi har en näringsminister, Annie Lööf, som tror att det skapas fler jobb om bara ungdomar kunde sänka sina krav. Förslagsvis bör lägstalönerna sänkas med 25 procent. Hon måste definitivt ha skolkat från historielektionerna i skolan. Den medicinen har prövats i många länder och visat sig felaktig.
Vi har socialminister Hägglund som är så upptagen av människors underliv och vem folk skaffar barn med. En socialminister som genom privatiseringen av apoteken tvingat pensionärer att behöva gå studiecirklar bara för att kunna hämta ut sin medicin. En socialminister som så totalt missat sin roll att han inte förstår att hans uppgift är att bygga, inte riva ned välfärd!

Vi har finansminister Borg kamrater, som mitt i den största globala finansiella krisen, tycker det är viktigare att låna pengar till skattesänkningar än att investera för framtiden i svensk industri.
Vi har statsminister Reinfeldt som gång på gång trotsigt lägger armarna i kors över bröstet, skakar på huvudet och vänder bort blicken när bit efter bit av den svenska välfärden försvinner. Vi har en statsminister som oblygt förklarar att den generella välfärden måste monteras ner.
Vi har i dag en regering som sett till att endast 13 % av löntagarna får ut 80 procent i a-kassa om de blir arbetslösa.
Vi har i dag en regering som sett till att Sverige, enligt OECDs mätningar, är det land i världen där inkomstklyftorna växer snabbast. Där andelen fattiga ökat från 3,5 till drygt 9 procent. Enligt SCB beräkningar är det framför allt sjuka, arbetslösa och förtidspensionärer som fått det rent materiellt sämre sedan 2006.
Kamrater vi har en regering som förhindrar facklig kontroll och som vägrar vidta åtgärder för att stoppa oseriösa arbetsgivares skojarmetoder för att lura hit billigare arbetskraft från andra delar av världen. Fattiga människor som ska användas för att dumpa lönerna. Vi har sett det på välkända restaurangkedjor. Vi har sett det i de svenska skogarna antingen i form av fattiga bärplockare från Thailand eller i form av fattiga skogsarbetare från Kamerun.

Svensk fackföreningsrörelse välkomnar arbetskamrater från andra delar av världen. Men när de arbetar i Sverige ska svenska kollektivavtal gälla och då ska svenska arbetsmiljöregler gälla. Fattiga arbetare från andra delar av världen har samma rätt till drägliga löner och en bra arbetsmiljö som svenska kamrater när de arbetar i det här landet.
Kamrater, för några år sedan såg vi hur ett Lettiskt byggföretag vägrade teckna kollektivavtal med Byggnads när Vaxholms kommun skulle renovera en skola. Det hela utmynnade i att Byggnads och Elektrikerna tvingades försätta företaget i blockad.
Efter att det lettiska företaget, med bistånd av Svenskt Näringsliv, stämt fackförbunden vidtog diverse juridiska turer som slutade med att Byggnads och Elektrikerna dömdes att betala skadestånd till företaget. Domstolen ansåg inte att man hade täckning för att vidta stridsåtgärder trots att de löner som företaget betalade ut endast uppgick till hälften av vad de skulle betala enligt svenska kollektivavtal. Det här ledde ju som ni säkert vet till att den svenska regeringen ändrade lagstiftningen och införde den så kallade Lex Laval.

Nu har FN-organet ILO granskat både domen och Lex Laval. ILO kommer fram till att skadeståndsdomen mot fackförbunden och Lex Laval strider mot konventionerna om att organisera sig och förhandla om kollektivavtal. ILO anser också att den svenska regeringen ska kompensera fackförbunden för skadestånden de tvingats betala, dessutom uppmanas man att riva upp Lex Laval.
Därmed befinner sig Sverige i samma liga som de diktaturer i Central-Afrika och Burma vi själva brukar kritisera. En situation som borde kännas väldigt pinsam för en regering som säger sig värna den svenska modellen och de svenska kollektivavtalen.
Men vad blir regeringens svar. Ja, det är mycket talande för en regering som uppenbart ljuger, som uppenbart säger en sak till väljarna men gör något helt annat och som har ett annat syfte med sin politik. Arbetsmarknadsministern, Hillevi Engström, säger att hon och därmed också regeringen betraktar ILOs förödande kritik som en kommentar.
Vi vet också vad regeringen vill uppnå, vad de bäddar för trots att de i ord säger sig värna om kollektivavtalen och den svenska modellen.
Man vill helt enkelt skapa förutsättningar för att undergräva det som byggt det tidigare svenska välfärdssamhället nämligen; starka fackföreningar med rikstäckande kollektivavtal där människor garanteras drägliga levnadsvillkor.
Allt välvilligt prat om arbetslinje handlar egentligen bara om en sak och det är att återinföra ett daglönarsystem som redan en gång kastat på soptippen.
Kamrater, vi har alla sett de svartvita bilderna från 20- och 30-talens Europa där arbetarna köade utanför fabrikerna med kepsen i hand för att försöka få jobb över dagen. Det samhället vill regeringen ha tillbaks, men nu är kepsen i handen utbytt mot mobilen i handen. Nej, nu ska de arbetssökande inte heller synas, de ska sitta hemma och vänta på att bli uppringda av sina bemanningsarbetsgivare. Men de ska fortfarande tvingas ta jobb på de tider och till de löner arbetsgivare anser sig vilja betala.
Men kongresskamrater, vi glömmer inte hur ett solidariskt samhälle ska se ut! Och vi tänker se till att vi åter bygger ett solidaritetens och omtankens Sverige! Vi kommer inte att ge oss förrän den här regeringen har lämnat kanslihuset och regeringstaburetterna. Vi kommer inte att ge oss förrän vi har en statsminister som heter Stefan Löfven!!!

Kongresskamrater.
Livsmedelsarbetareförbundet är en internationell fackförening. Och det är vi utifrån ren självbevarelsedrift.
De svenska livsmedelsföretagen är idag en del av den globala livsmedelsindustrin på ett sätt vi inte hade kunnat föreställa oss för 30 år sedan.
När jag började jobba på slakteriet 1972 var den svenska jordbrukskooperationen den allt dominerande spelaren inom livsmedelsproduktionen. Vi hade också en jordbruksreglering som bland annat föreskrev en hög självförsörjningsgrad av beredskapsskäl. Det här innebar att livsmedelsarbetarnas jobb egentligen aldrig hotades av konkurrens utifrån.
1972 var därför inte mer än ca 10 procent av medlemmarna anställda i ett företag utan svenskt ägande. Idag arbetar mer än 70 procent av medlemmarna för ett globalt företag. Självklart är detta en stor förändring och utmaning för oss.
Vi möter nu arbetsgivare som mäter oss utifrån helt andra måttstockar. Vid förhandlingsborden möter vi nu arbetsgivare som har svårt att förstå och acceptera den svenska kollektivavtalsmodellen. Vi möter arbetsgivare som tycker att de svenska arbetsmarknadslagarna bara är till besvär. Och vi möter arbetsgivare som hatar våra möjligheter till sympatiåtgärder för förbund i andra länder!
Det här märks naturligtvis i vårt dagliga arbete. Inte minst märker vi det när ord plötsligt får en helt annan innebörd.

Det i sig inte kontroversiella ordet flexibilitet har till exempel fått en helt ny innebörd. Enligt Svenska Akademins ordlista betyder ordet flexibel böjlig, anpassningsbar och föränderlig. Alltså något som i grunden är ganska positivt.
Men när vi möts av ordet flexibilitet vid förhandlingsbordet vet vi att synonymerna lika gärna kan vara inhyrd arbetskraft, lönedumpning, sämre arbetstider, lägre OB- och övertidsersättningar, ökad stress, mindre inflytande över jobbet och lägre minimilöner. I värsta fall betyder det också flytt av jobb till länder med lägre löner. De här nya synonymerna har också kommit med de globala företagens ökande ägarandel av livsmedelsindustrin.
Låt mig ta några aktuella exempel på hur arbetsgivare tolkar ordet flexibilitet och följderna för våra medlemmar i det nya flexibla Sverige.
Det första är nedläggningen av Läkerolfabriken i Gävle.
Beslutet om nedläggningen kom som en total överraskning och chock för de anställda. När Cloetta köpte den holländska godisjätten Leaf välkomnade Livs-klubbarna de nya ägarna. Tre veckor efter att affären var klar tog Cloetta beslutet att lägga ner fabriken i Gävle.
Wellington Ikuobase, som finns här idag som kongressombud, kallades in till platschefen och fick beskedet på högtalartelefon från Holland. Dagen därpå kom en liten delegation med produktionsdirektören Jacqueline Hoogerbrugge i spetsen till Gävle och meddelade personalen. Stora delar av produktionen flyttas till Slovakien eftersom lönerna där är lägre. Dessutom har den mottagande fabriken där byggts med stöd från EU.
Livsklubben har förhandlat om bonus till de anställda under uppsägningstiden och efterskydd efter nedläggningen. De har hänvisat till de två andra stora fabriksnedläggningarna i kommunen: Ericsson i Gävle och Stora Enso i Norrsundet.
Båda företagen erbjuder omställningsvillkor som är bättre än avtalets – men Cloetta säger nej.
Wellington fick svaret: Glöm allt det där. De pengarna finns inte i vår portfölj.
Några månader senare är det dock aktuellt med bonus trots allt.
Men inte till de sparkade livsmedelsarbetarna utan till den person som bär ansvaret för nedläggningen. Bolagets VD Bengt Baron kan då kvittera ut 7,3 miljoner i extra bonus. Inklusive lön kostar han därmed 12,5 miljoner totalt bara under 2012. För de 150 sparkade Cloettaarbetarna betydde flexibiliteten alltså att deras jobb försvann till ett låglöneland medan det för VDn betydde en rejäl bonus.

Det andra exemplet är också ett tidigare gammalt hederligt bondekooperativt företag som förr var en föregångare både när det gällde löner och satsningar på yrkesutbildning och arbetsmiljö. Jag tänker naturligtvis på Scan som idag inte längre är kooperativt ägt utan ett globalt företag noterat på den finländska börsen.
Under ett antal år har man sagt upp egen personal på anläggningarna i Kristianstad, Skara och Linköping. För att vara flexibla i produktionen har man samtidigt hyrt in personal från utländska bemanningsföretag.
Klubbarna har naturligtvis förhandlat och försökt stoppa det här med argumenten att bemanningsföretagen naturligtvis måste vara de som försvinner först när det uppstår arbetsbrist. Men man har också samtidigt tvingats konstatera att den svenska lagstiftningen tyvärr ger företaget rätt att göra så här.
De som är inhyrda är naturligtvis väldigt svåra att organisera. Inte bara på grund av språksvårigheter utan framför allt på grund av att de då är rädda att förlora jobbet och skickas hem. Enligt vårt bemanningsavtal ska de ha samma lön som reguljärt anställda men det är mycket tveksamt för att inte säga otroligt att de i slutändan får det. Vid något tillfälle har tungan sluntit hos någon inhyrd och man har då pratat om en lön på 1 500 € i månaden. Vilket är cirka hälften av vad en styckare på Scan ska tjäna.
Åtminstone ett av företagen har också undanhållit arbetsgivaravgifter och är idag skyldiga svenska staten 4 miljoner.
Detta har varit känt länge, men trots det ser inte HK Scan några moraliska betänkligheter i att fortsätta anlita dem.
Det här hade naturligtvis varit otänkbart i det bondekooperativa Scan. Dåtidens Scanarbetsgivare satte en ära i att vara en bra arbetsgivare både när det gällde löner, arbetsmiljöarbete och yrkesutbildning. Men det nya börsnoterade Scan har ändrat fokus. Eller i vart fall fått en ny moralisk kompass. Nu tycker till exempel inte Scans HR-chef att det är deras problem att de samarbetar med företag som skattefuskar gentemot svenska staten.
Det var egentligen inte förrän vår Scandal-kampanj i sociala medier började få uppmärksamhet från omvärlden som man reagerade och åter ville tala med oss. Naturligtvis var man bekymrade och uttryckte oro över att vår kampanj skulle skada varumärket. Förhållandet att man säger upp eget folk och samarbetar med skattesmitare tyckte man i flexibilitetens namn inte kunde vara skadligt för varumärket.
Nu ska det i ärlighetens namn också sägas att jag och Scans VD efteråt tagit i hand på att detta ska ordnas upp. Vi är överens om att bemanningsföretag inte ska användas mer än i undantagsfall och när de används ska de arbeta under samma villkor i alla delar som Scans egna anställda.
Vi är också överens om att så många som möjligt av de som fått sparken ska få erbjudande om återanställning. Därför sitter nu våra klubbar i förhandlingar om återanställningar och införande av yrkesutbildningar på de olika anläggningarna. Men vår kampanj fortsätter om än för tillfället lågintensivt. Och den kommer att fortsätta tills vi ser att Scan har gjort om och gjort rätt. Och gör man inte det så kommer vi att öka trycket igen.
Låt mig också redan nu lova Livsmedelsföretagen att vi i nästa avtalsrörelse kommer att sätta frågan om trygga anställningar högt på dagordningen. Vi accepterar inte en situation där löntagare som långt och troget tjänat sitt företag plötsligt kan bytas ut mot någon som för tillfället säljer sin arbetskraft billigare! Vi ska ha anställningstryggheten tillbaka!

Det sista exemplet på det nya flexibla Sverige är på lite mera makronivå, om det uttrycket tillåts.
I tysthet pågår en revolution inom den svenska lönebildningen. Avtalen utan centralt fastställda löneökningar blir stadigt fler och fler. Cirka 40 procent av alla kollektivavtal saknar siffror för löneökningarna. Men någon diskussion om konsekvenserna finns inte.
I år har flera stora organisationer beslutat att lämna den centrala arenan för lönebildning – och förlita sig helt och hållet på de lokala löneförhandlingarna. Det gäller Vision, Akademikerförbundet SSR, de två lärarförbunden och Läkarförbundet. Samtliga fem förbund överger under den kommande avtalsperioden principen med centralt fastställda löneökningar.
Besluten innebär en mycket kraftig ökning av antalet löntagare som lever utan centralt avtalade löneökningar. Från år 2015 och framåt är det en realitet för över 900 000 löntagare.
Jonas Milton, vd på Almega säger öppenhjärtligt; Det här betyder att normeringen av löneökningstakten blir svagare och omfattar allt färre. På sikt dras arbetsmarknaden isär och vi får olika utvecklingar på olika delar. Och det här är ju något han har förespråkat länge.
I dag finns 680 nationella kollektivavtal på den svenska arbetsmarknaden.
Sammantaget är 270 av dem (40 procent) mer eller mindre sifferlösa och utvecklingen pekar entydigt mot än fler liknande uppgörelser. Det är en dramatisk förändring sedan Almega och Ledarna skrev det första sifferlösa avtalet för 20 år sedan.
Diskussionen om lönebildningen har de senaste två decennierna så gott som uteslutande handlat om industriavtalets ställning och betydelse för lönestabilitet. Och industriavtalet har ju som bekant levererat reallöneutveckling sedan 1997. Samtidigt pågår alltså en utveckling på vissa håll i rakt motsatt riktning.
Fackförbund som övergår till sifferlösa avtal och lokal lönebildning tror uppenbarligen att de gör något bra för sina medlemmar. Men i själva verket kliver de 100 år tillbaka i tiden. I den svenska fackföreningsrörelsens barndom fanns det inte nationella kollektivavtal. Då fanns det bara lokal lönebildning och lokala företagsavtal. Fackföreningar världen runt tittar på den nordiska modellen och strävar i riktning mot nationella avtal medan vi alltså ser svenska fackföreningar som överger solidariteten och det fundament som skapat stabilitet och drägliga villkor inte bara för några utan för alla.
Det dröjer nog inte heller speciellt länge innan vi möter samma krav från våra motparter inom livsmedelsindustrin. För deras erfarenheter är från världen utanför Norden är ju just lokala avtal och lokal lönebildning. Och inte kommer de att sträva efter att vi ska få bättre löner.
Livsmedelsarbetareförbundet säger ett kraftfullt NEJ till en sådan utveckling. Vi säger också NEJ till att utgöra ett golv för andras löneökningar. Livsmedelsarbetarna vill ha ordning och reda på arbetsmarknaden och vi kommer att slåss för vartenda öre, paragraf och kommatecken i våra avtal! Det lovar vi Livsmedelsföretagen!

Kamrater.
Jag sade tidigare att vi är en internationell fackförening och att vi är det av självbevarelsedrift. Vi är en del av den globala fackliga rörelsen just för att det inte längre räcker till att försvara våra medlemmars intressen här hemma.
Om vi på allvar ska kunna skapa bättre villkor och tryggare anställningar för de svenska livsmedelsarbetarna måste vi också kunna möta de som äger industrin på deras planhalva, eller om ni så vill vid rätt förhandlingsbord.
När det gäller att säkra jobb och anställningstrygghet i Sverige har vi allt att vinna på samarbete med andra fackföreningar jorden runt som organiserar i samma företag eller koncerner som vi. När frågan om produktionsflyttar och nedläggningar hamnar i det svenska förhandlingssystemet är det oftast för sent. Då är besluten redan fattade och ska bara verkställas.
Om vi ska kunna utmana de globala jättarna, kunna göra verklig skillnad och ta matchen vid rätt förhandlingsbord och vid rätt tillfälle krävs det ett nätverksbyggande som sträcker sig långt utanför landets gränser. Och det krävs att det sker på alla nivåer. Det är inte bara en fråga på förbundsledningsnivå utan även den minsta klubb i ett globalt företag måste vara delaktiga och pådrivande.
För en sak kan vi vara klara över; en kränkning av arbetstagares rättigheter i ett land sprider sig snart till nästa land. Det är den lärdom vi måste dra i den nya globaliserade ekonomin. Ett förlorat avtal eller förlorad förhandling någonstans i en global livsmedelsjätte är idag en förlust för oss alla. Och Sverige är i det avseendet inte skyddat på något sätt!

Vi måste därför bli mer proaktiva och tillsammans med IUL bygga starka gränslösa nätverk mellan lokala företrädare inom de globala företagen.
Låt mig därför redan nu lova våra internationella kollegor att Livs inte kommer att spara någon möda i detta arbete. Vi är beredda att satsa mera resurser både i vårt eget internationella engagemang men också att på olika sätt stärka IULs roll i världen!
Kamrater nu är vi redo att kicka igång men först lite mera musik av Louise Hoffsten.
Tack så mycket.