Livsmedelspolitiken
Livsmedelsindustrin har under flera decennier genomgått en strukturomvandling. En ökad stordrift med färre och större produktionsenheter och arbetsplatser som blivit mindre personalintensiva med ny och modernare teknik. Samtidigt som den enskilde livsmedelsarbetaren kan komma i kläm vid strukturomvandlingar så är det positivt att dåliga jobb försvinner, arbetsmiljön förbättras och löneutrymmet ökar. Det är en förutsättning att företagen går bra och genererar vinster som kan återinvesteras i produktion och utveckling av företagen.
Många livsmedelsföretag har under en lång tid varit pressade av dålig lönsamhet vilket påverkat investeringar och utveckling negativt. Producenterna hamnar ofta i kläm mellan å ena sidan ökade kostnader i form av råvarupriser och energi och å andra sidan återförsäljarna inom dagligvaruhandeln som vill pressa priserna. Det leder ofta till att livsmedelsföretagen genomför besparingsåtgärder och säger upp anställda.
För att komma tillrätta med lönsamheten i svensk livsmedelsproduktion och skapa en hållbar och konkurrenskraftig industri krävs flera olika åtgärder.
Klimatförändringar, folkhälsa och livsmedelsförsörjning är flera stora globala utmaningar där livsmedelssektorn har en central roll. Forskning och innovation är en viktig del av lösningen. Forskning och innovation är också avgörande för en långsiktigt konkurrenskraftig svensk livsmedelsindustri som skapar ökade exportintäkter och fler arbetstillfällen.
Livs gillar inte handelns egna varumärken |
|
Livs gillar inte handelns osunda maktposition |
|
Livs gillar ursprungsmärkt mat |
Livs gillar en ökad självförsörjningsrad
En ökad svensk livsmedelsproduktionen bidrar till att öka självförsörjningsgraden av livsmedel. Sverige hade under många år en tydlig och högt prioriterad politisk ambition om en hög självförsörjningsgrad när det gäller livsmedel som bidrog till att näringarna inom primärproduktion och förädling delvis blomstrade. För 30 år sedan låg självförsörjningsgraden i Sverige på cirka 80 procent. Efter det kalla krigets slut, avregleringar, Sveriges inträde i EU och den allmänna tidsandan försvann frågan om landets självförsörjningsgrad från dagordningen. Det resulterade i att den totala svenska matproduktionen, såväl primärproduktionen inom jordbruket och fisket som förädlingen inom livsmedelsindustrin, minskade kraftigt och gjorde Sverige till EU:s mest importberoende land avseende livsmedel. Idag är självförsörjningsgraden runt 50 procent.